Mer Doris
Hon har vuxit. Och med det har också världen runt henne förändrats.
Ett av de sätt som blivit tydligare med åren är Doris relation till sin låtsaskompis. Ett ord som lätt får vuxna att dra öronen åt sig. Som om det automatiskt betydde ensamhet, flykt eller något man borde växa ifrån. Men för Doris är det något helt annat. Det är en relation och det är kommunikation. Ett sätt att resonera, tänka högt och orientera sig i tillvaron.
När hon pratar är hon inte ensam. Nä, hon delar och förklarar. Samtalar med någon som lyssnar. Och i den processen blir världen lite mer begriplig och lite mindre överväldigande.
Jag har aldrig varit orolig för att Doris pratar med sin låtsaskompis. Jag har alltid vetat att det är okej. Däremot har jag ibland känt en liten frustration. Inte över att hon pratar, utan över att jag inte alltid är den hon vänder sig till just då. Och det tror jag är en känsla många föräldrar kan känna igen, oavsett barnets förutsättningar.
Men frustrationen är min, inte hennes. Och när jag kliver åt sidan och låter samtalet få finnas, händer något fint. Doris blir lugnare, mer samlad och mer Doris.
I intervjun jag har gjort med henne pratar hon om sin låtsaskompis med samma självklarhet som hon pratar om sina bröder eller om vad hon vill äta till middag. Det finns inget som behöver förklaras eller försvaras. Det bara är.
Kanske är det där vi vuxna har mest att lära. Att inte alltid behöva förstå allt för att kunna acceptera det. Att våga se värdet i det som fungerar, även när det inte passar in i våra föreställningar.
För Doris är detta ännu ett steg i hennes växande. Ett tecken på självständighet snarare än motsatsen.
För den som vill höra Doris egen röst finns intervjun även som film på Instagram.