Världen enligt Doris – om att finnas i livet

På lördag är det den 21 mars. Då är det dags att rocka sockorna.

Vi pratar om udda strumpor, om tvättmaskiner som verkar äta upp den ena av dem, och om att det plötsligt är ganska praktiskt att ha många som inte matchar.

Men ganska snabbt blir samtalet något annat.

Vi pratar om Word Downs syndrom Day. Om varför vi firar.

 Jag frågar Doris varför.

Hon svarar:

För att vi också finns i livet.

Och där stannar något upp.

Vi fortsätter att prata. Om kromosomer. Om att ha en extra. Jag försöker förklara hur det hänger ihop.

Doris säger att kromosomen sitter i själen.

Och kanske är det inte helt fel.

Jag frågar hur det känns att ha Downs syndrom.

”Det känns bra”, säger hon.

”Inget konstigt.”

Hon lider inte. Det gör inte ont. Man föds med det, lever med det och det är bara så livet är.

Vi pratar om hur andra människor är.

”De är snälla”, säger Doris.

Och så lägger hon till något som kanske är det viktigaste av allt:

Man ska ändå vara snäll.

Oavsett.

Vi pratar om att vara speciell.

Och det landar i att alla är det – på sitt sätt.

Att Downs syndrom inte bara är något som gör någon mindre, utan ytterligare ett sätt att vara människa.

Mot slutet frågar jag:

Är Downs syndrom ett sätt att vara på?

”Ja”, säger Doris.

Och jag tänker att vi nog just fått ett expertutlåtande.

Nästa gång ska vi prata om känslor.

Och om Doris får bestämma hade vi nog redan varit igång igen.

Hela samtalet finns på YouTube, Världen enligt Doris.