Att vara syskon..

Jag sitter i soffan och tänker på att man faktiskt kan födas som yngsta syskon och ändå bli storebror.

 Det är vinter i Skåne. Sån där vinter som mest handlar om is, grus i hallen och att man går lite spänt hela tiden. Doris har det trassligt med både balans och syn, och vissa dagar märks det mer än andra. Den här dagen var en sån.

 Doris hade börjat sin andra termin på andra året i gymnasiet. Moltas hade jullov. Jag och min man var tvungna att åka iväg en sväng. Inte optimalt, men ibland ser livet ut så. Doris har skolskjuts, men de där femtio metrarna från parkeringen till stugan kan vara nog så långa när det är halt. Så vi frågade Moltas. Egentligen försöker vi låta bli. Det är ju inte hans ansvar. Men han sa ja direkt. Det gör han alltid.

 Han stod ute och väntade när bilen kom. Tog emot Doris. Höll henne stadigt hela vägen in. När de kom in fixade han kaffe och satte sig ner med henne i köket och pratade om dagen som varit. Helt odramatiskt. Som om det var det mest naturliga i världen. Och det är det väl, för honom.

Så här ser våra dagar ofta ut. Ibland sitter vi till och med och gör små intervjuer med varandra som vi spelar in. Mest för att det är kul, men också för att fånga tankar och drömmar innan de bara blåser förbi. Liv, liksom.

 Moltas är yngst. Sju år yngre än sin bror. Tre år yngre än sin stora syster. Den som egentligen skulle få vara minst längst. Vårt lilla troll. Lillebror med stort L. Men i en funkisfamilj är ”egentligen” ett rätt värdelöst ord.

Plötsligt växte han förbi sin storasyster. Plötsligt var han inte minst längre. Utan den som höll koll. Den som såg till. Den som vakade, som en storebror – fast han inte är det på pappret.

Jag ser ibland hur han märker när andra tittar lite för länge på Doris. Då lägger han armen om henne, säger något som får henne att skratta och liksom markerar: det är lugnt. Hon är trygg. Vi har aldrig haft som mål att han ska ta det här ansvaret. Det har bara blivit så. Och jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det alla dagar.Han tar med henne till gymmet. Ett gym fullt av ungdomar som kanske helst vill sköta sitt. Men Moltas bryr sig inte så mycket om det. Han tränar med sin storasyster. Är hennes stöd och träningspartner. Självklar. Stolt. Väldigt generös.

Det här är inte unikt. Många funkissyskon får kliva fram tidigt. Får inte riktigt vara yngst. Det är orättvist. Samtidigt… ja, ibland tänker jag att det också ger något. För Moltas har fått med sig så mycket. Han är lyhörd, inkännande, ödmjuk. Han kan läsa av ett rum, samarbeta, ta ansvar utan att ta över. Egenskaper man önskar att fler vuxna hade, om jag ska vara ärlig.

Shit! Han är min idol och han är fjorton år.

Vad ska det bli av honom, tro?