Det är nog först när man slutar leta som man börjar se människan bakom kromosomen.

Vi vill ha svar. Vi vill ha fakta. Vi vill ha prognoser och statistik.

Allt detta placerande. Jag hör det, jag ser det, jag har känt det i mig själv.

Det där reflexmässiga behovet av att förstå – som om en människa vore ett pussel som måste läggas rätt. 

Hos vissa sitter känslan kvar länge. Hos andra faller den av, tyst och obemärkt, som en intorkad navelsträngsstump.

 Mötet med någon vi uppfattar som “annorlunda” triggar ofta ett helt maskineri.

Vi börjar leta svar. Kategorisera. Förklara.

Och i mötet med en person med den där extrakromosomen som kallas Downs syndrom… ja, då händer det ofta ännu mer.

Vi ser och tolkar:

Aha, det där känner jag igen. Just det… mongoloid, eller vad säger man nu för tiden? Är det inte sådana man brukar abortera?

Hur tänkte föräldrarna? Visste de inte? Stackare. Stackars barn. De lider väl? Blir aldrig vuxna? Hur länge lever de? Finns det ens kvar såna här? Jag ser symptomen, jodå. De finns där.

Och medan tankarna snurrar vidare frågar vi oss allt möjligt — utom det viktigaste.

Vi frågar oss inte vem.

Allt detta surr, alla dessa föreställningar, allt detta varför, utlöses av ett ansikte med sneda, mandelformade ögon.

Som om ögon kunde definiera ett liv.

Men vad händer när navelsträngsstumpen faller?

När vi slutar leta efter fel och börjar se människan?

Kanske ser vi skönheten. Finurligheten. Humorn. Glädjen. Spontaniteten.

Kanske upptäcker vi värmen, kommunikationen, kraften i närvaron. 

Kanske händer något ännu större:

Vi börjar se vem någon är, inte vad vi tror oss veta.

Sluta se symptomen. Sluta söka förklaringar. De är ointressanta.

För det är först när man slutar leta som man ser människan bakom kromosomen.