Karlstadmodellen och vikten av nätverk. Del två

Mycket nöje!

Doris 8 år

När vi fick vår dotter Doris, född med Downs Syndrom, presenterades ett antal olika språkutvecklingsmetoder (-modeller) för oss föräldrar. Olika specialpedagogiska sätt att arbeta med Doris på. När man då står på habiliteringen som nykläckt förälder till ett barn, som man vet kommer att ha lite större utmaningar än många andra barn här i livet, känns det mesta som oöverskådligt. Får man då, som i detta fallet många små fragment och snuttifierad information av specialpedagog och logoped om hur man kan arbeta, ja, då vet man till slut varken ut eller in. På den direkta frågan svarade man: ”Tja, man kan plocka lite här och där”.

Är man, som min man och jag, helt oerfarna och okunniga på området stjälper detta snarare än hjälper. Det skapar frustration, stress och det känns som om man simmar i en pöl av hjälplöshet. Man vill skrika ut: ”Ge oss något konkret! Ge oss verktyg! Ge oss en plan!” Att prova lite här och prova lite där, är ingen plan. Stressen som uppstår när man förstår att barnet har speciella behov blir knappast mindre av att man som förälder ska försöka sätta sig in i en massa olika specialpedagogiska varianter.

Det var så här det började när vi som föräldrar och totalt novis på området beslutade oss för att göra något konkret, skaffa verktyg och fixa fram en plan för hur vi skulle jobba med vår dotters inlärning och språkutveckling. Vi kontaktade en specialist och handledare i Karlstadmodellen och detta har vi aldrig ångrat. Här började vårt arbete och vi satte fokus på att alla vi som fanns i Doris direkta närhet (den egna familjen, hennes lärare och assistenter, mor- och farföräldrar) skulle jobba tillsammans under närmaste perioden.

Från början jobbade vi med enkla ljud som blev till bilder, former och så småningom grammatik. Vi jobbade med bokstäver och ändelser, med sagor, berättelser och vardagsliv. Vi skapade en miljö där Doris blev en väldigt aktiv samtalspartner och allt detta med hjälp av Karlstadmodellens metodik och vår handledare. Vi skapade ett nätverk i form av studiecirkel, där alla i närmiljön ingick (även berörda lärare och personal från skolan).

I början var det inga större problem att få förskolan med på noterna. Det blev nästan ett skrytprojekt. Pedagogerna tecknade, elevhälsans specialpedagog var med i vårt nätverk, ”resursen” från förskolan var såklart också med. Med stor entusiasm arbetades det och Doris gjorde framsteg. Fantastiska framsteg. Och anledningen till detta var så klart att vi alla samlades runt och arbetade med Doris på samma sätt.

När det sedan var dags att börja skolan kom den lilla överraskningen. Skolchefen jobbade hårt för att vi skulle välja integrerad särskola så att den lilla bedårande flickan fortfarande gick kvar i klassen men att man slapp att betala. Men neeej, nätverket menade att särskola inte alls var aktuellt. Doris fick börja, trots vissa protester, i vanlig grundskola och under vanlig grundskoleplan och vi fick klassföreståndaren med på noterna. I dag går Doris snart ut andra klass. Hon läser, skriver, adderar, subtraherar, multiplicerar, redovisar osv precis som de andra barnen och för det allra mesta också tillsammans med dem. Om hon kommer att nå grundskolans mål? Ja, det är inte alls säkert, men hon har varit igenom samma sak som sina klasskamrater och står inte minst med sociala färdigheter som hon förmodligen inte skulle ha fått annars.

Doris var tre år när vi startade. Vi fick då hjälp av vår handledare i karlstadmodellen med att se precis var Doris var någonstans. Vi gjorde ett test för att se var Doris befann sig språkligt. Där och då handlade det om att kunna säga/ teckna olika ord och sedan undrades det också över förståelsen. Vår handledare kartlade också vad som hände på dagis och i Doris vardag samt familjelivet. Utifrån detta gjorde hon sedan en handlingsplan som gick ut på att sätta fokus på en specifika områden. Handlingsplanen innehöll bl a ett lexikon. Ord som var viktiga sparades som lexikon där orden fanns dels skrivna men också med bildstöd och tecken.

Begrepp som Fonologi. Vilka ljud var svåra för Doris? Bokstäverna p,t och k-ljuden tex. Grammatik. Hur man kan bygga och jobba med tex treordsatser. Pragmatik dvs hur jag använder mitt språk, som att ställa frågor och svara. Samt prosodi och detta var då sång och ramsor, eftersom vi är en familj som är glada för att läsa och sjunga vilket uptog en stor den av arbetet.

I denna handlingsplan var hela nätverket delaktigt och alla hade olika uppgifter lite beroende vad man var bra på. Alla visste samtidigt precis vilka ljud som skulle tränas, hur frågor skulle ställas. Detta gjorde att Doris tränade sitt språk utifrån olika håll på ett väldigt naturligt sätt. Alla var delaktiga och gjorde vad de kunde och såg den enastående utveckling som skedde. På detta sättet blev självklart Doris väldigt stimulerad. Hon fick respons på sina signaler och fick därigenom stimulans. Doris förstod snabbt funktionen och nyttan med språket och hon upplevde den med stöd av TAKK. Kommunikationen som stod för att vi pratade samma språk och vi pratade om samma saker.

En annan sak som jag tror var enormt viktig var att “resursen” som skulle arbeta med Doris gavs tydliga riktlinjer istället för att hon skulle improvisera. Stödet och hjälpen från familjen som jobbade på samma sätt var påtagligt.

Alla i nätverket fick olika uppdrag med att tillverka material. Då kommer vi till de olikfärgade lapparna i geometriska former. På lapparna fanns ord och orden byggde meningar och Doris lärde sig läsa en text dvs kombinationen av ord som ger en mening. Detta betyder att meningarna byggs av ord och inte att du bygger ord av bokstäver. Upplevelsen av att Doris kunde läsa själv var fantastisk, inte bara för henne utan också av hennes kompisar. Hade hon stött på orden kunde hon läsa alldeles utmärkt. Och ärligt talat. Hur läser du själv? Inte bokstav för bokstav i alla fall. Karlstadmodellen går nämligen in på det essentiella och kombinerar orden som blir meningar, där meningen blir resultatet. Som i musiken och notläsning där barnet får förstärkning om hen kan en not som låt oss säga ligger på tredje notlinjen men ger faktiskt ingen mening förrän det blir musik. (Här har vi motivationsproblematiken i ett nötskal.)

Ungefär samtidigt började Doris med matte. I ett års tid jobbade vi med matematikens grunder och talen 1-10. Vi ramsräknade upp och ner, lärde oss tallinjen, memorera sifferkombinationer, tydliggjorde addition och subtraktion på olika sätt med allt från mynt till kottar. Till vår hjälp hade vi även ett system av olikfärgade brickor med x antal hål i som man kan kombinera för att lätt räkna ut tal. Detta är det redskap som kommer att stanna med Doris. Vi har blivit tillsagda att matematik är väldigt svår för personer som Doris och det skulle vi inte satsa på. Trots denna dystra profetia räknar Doris I dag som de andra barnen i klassen och tragglar multiplikationstabellen så det står härliga till. Detta hade inte hänt om vi inte hade arbetat som vi gjorde. Om man bara håller sig till pedagogikens steg I rätt ordning och inte lämnar stegen förrän man riktigt kan dem, så sätter detta i sluttampen inga gränser för hur långt våra barn kan nå. Det är inte vi eller någon annan som sätter gränser. Det är en stark upplevelse av kunna lära sig ett ämne och kunna använda det och sedan få respons för det. Man får inte ha bråttom. Att lära sig olika grejor är att man måste känna att man växer och utvecklas och att behovet blir tillgodosett.

Karlstadmodellen och vikten av nätverk. Del ett

Ofta hör jag föräldrar undra över Karlstadmodellen, Iréne Johanssons språkträningsmodell som vi i vår familj började arbeta med när Doris var väldigt liten. När hon Doris gick i andra klass skrev jag en liten uppsats som handlade om just detta och Doris blev min fallstudie. Jag läste igenom uppsatsen nyligen och jag vill gärna dela med mig av den här och hoppas att någon kanske känner sig något klokare och inspirerad. Jag har delat upp den i två delar och här kommer del ett som är en beskrivning av Karlstadmodellen och i del två beskriver jag efter egen erfarenhet.

Mycket nöje!

En elev med Downs Syndrom i klassen – vad gör man?

Syfte

Jag kommer att beskriva den s k Karlstadmodellen med utgångspunkt i min egen erfarenhet. Jag vill också försöka visa att denna modell leder till en inkluderad skola dvs komma ett steg närmre en integrerad samverkan där barn med Downs Syndrom ingår som en självklar del.

Kort historik

En gång i tiden sattes barn med funktionsnedsättning åt sidan i samhället för att gömmas undan offentligheten. Dessa barn ansågs nämligen i princip vara obildbara. På 1800- talet sattes såväl barn som vuxna med funktionsnedsättning på institutioner av olika slag. De barn som ansågs som ”sinnesslöa” men trots allt en aning bildbara uppfostrades på dessa anstalter och gavs en grundläggande utbildning för att kunna försörja sig i framtiden. (S.k. ”lytta” barn hade tidigare varit på vanföreanstalter.)

I slutet av 1800-talet startades Eugeniahemmet, dit personer med utvecklingsstörning inte var välkomna. Personer som var döva eller blinda hänvisades till särskilda döv- och blindskolor. På 1900-talet började man se på funktionsnedsättning som en kronisk sjukdom och man kartlade skillnaderna mellan olika funktionsnedsättningar. Eftersom det nu klassades som sjukdom skulle personalen vara medicinskt kunniga, såsom läkare och sjuksköterskor. Övrig personal kallades vårdare eller skötare. Institutionerna ökade rejält i antal i början av 1900-talet och när Henri Binet konstruerade de första iq-testen, testades också barnens iq. De som hade över 40 i iq ansågs vara bildbara. De med lägre iq fick gå i särskilda skolor, sk idiotskolor. Det lagstadgades 1944 att de som kallades ”bildbara sinnesslöa” skulle få utbildning och tio år senare skulle även de som inte ansågs bildbara få möjlighet till utbildning.

Läget i dag

Tiderna har förändrats men fortfarande finns det både träningsskolor och särskolor trots att man idag arbetar för en integrerad skola. Enligt FNs konvention för personer med funktionsnedsättning ska dessa få tillgång till samma utbildning som alla andra. Den svenska regeringen har sedan långt tillbaka i tiden beslutat att vi ska ha en skola för alla, vilket alltså innebär att den grundsärskola som finns idag håller på att avvecklas, i alla fall så som jag känner den från tidigare år. Alla barnen ska alltså gå i en och samma skola och undervisningen ska vara individanpassad, där varje enskilt barns behov och förutsättningar ska tillgodoses. Gott så!

Hur ser det då möjligheterna ut idag för ett barn med tex DS? Tja, detta är då barn som antagligen inte förväntas nå grundskolans mål och därför rekommenderas föräldrarna att skolan gör en utredning för att kunna erbjuda bästa pedagogiska, psykologiska, sociala och medicinska skolmiljöer. Denna utredning gör det då möjligt för barnet att bli antagen i särskola. (Skulle däremot föräldrarna göra ett annat val, dvs välja att faktisk låta barnet gå i vanlig grundskola enligt grundskolans läroplan så anses detta vara kontroversiellt, trots att det väl faktiskt är just här som förutsättningen för att alla skall ha samma utbildning ligger.) Enligt Skolverkets hemsida ska skolor ta hänsyn till elevers olika behov och uppväga skillnader i deras förutsättningar att nå kunskapskraven. Alla elever ska få ledning och stimulans. Vissa elever behöver extra anpassningar. En del behöver dessutom särskilt stöd. Med detta sagt tycker man att särskolan borde vara ett minne blott.

Idag finns en plan för utredningar som görs av specialpedagoger. Detta är ju fantastiskt positivt med hänsyn till att man ska se till varje barns särskilda förutsättningar och behov. Vi har alltså en strategi för hur våra barn ska placeras. Men hur arbetar man rent undervisningsmetodiskt?

Undervisningsmetodik - Karlstadmodellen

Rent metodiskt finns det ett antal alternativ att ta ställning till. Låt oss ta fasta på en av dessa metoder: Karlstadmodellen, en metodik som jag tycker att det finns mycket för både lärare och föräldrar att ta till sig av.

Detta är en språkträningsmodell som görs till en helhet som hela omgivningen är delaktig i, en ”steget före” -tanke som är väldigt appellerande. Här finns också självklart en överordnad tanke om allas rätt att få lov att lära, utveckla och använda språk.

Karlstadmodellen har utvecklats under ledning av professor Irene Johansson, senast verksam vid Karlstads universitet. Irene Johansson har tillsammans med bl.a. pedagoger och föräldrar arbetat fram modellen sedan tidigt 70-tal.

Karlstadmodellen är inte statisk utan tvärtom under konstant utveckling. Jag tror att det vanligaste har varit att man använt modellen på personer som har Downs Syndrom och skälet är att det är vanligt att det följer en språkstörning med just den kromosomav-vikelsen. Karlstadmodellen är inte bunden till en särskild funktionsnedsättning utan är tillämpbar i alla åldrar och riktar sig till personer med språkproblematik och då inte minst till personer med ett annat modersmål än svenska.

I dag pratar vi mycket om integrering i skolan och samhälle eller snarare om inkludering och där har vi språket som en av de tyngsta faktorerna för att detta ska lyckas. Fungerar inte kommunikationen mellan människor är det svårt att känna sig delaktig i samhället. Att du kan kommunicera innebär att många dörrar i livet och samhället öppnas och därför är det av stor betydelse för många av oss att arbeta med språkutvecklingen. Det är inget nytt att det finns människor som isoleras och utestängs pga språksvårigheter.

Om man ser på karlstadmodellen så handlar den till stor del att baka in språkträningen i det vardagliga livet, varför alla dina kontakter då blir en sorts språktränare. Ett barn har utöver föräldrar och syskon kanske mor-och farföräldrar, släktingar, grannar, bekanta, tanten i affären, farbrorn med hunden osv. Alla dessa är i mötet med barnet en potentiell språktränare och blir per automatik tillsammans ett nätverk kring barnet.

Låt oss nu säga att barnet går i skolan, ja då har vi pedagogerna och barnets andra vuxna kontakter som finns där som resurser. Dessa är inte bara språktränare utan även språkliga och kommunikativa förebilder för alla barn. Tanken i karlstadmodellen är just att ligga steget före eleven och detta betyder att om barnets nätverk vet var barnet befinner sig språkligt och vad som kommer härnäst i skolans läroplan, så kan alla ”rikta” sin kommunikation och därigenom samtidigt ge barnet träning i sitt språk. Genom denna språkträning så ska du få språket i öronen, i munnen, i händerna och dessutom får du veta hur orden ser ut. I öronen genom lyssnandet, i munnen genom att jobba med uttal, i händerna genom tecken och orden genom ordbilder. Detta skapar en helhet och en förståelse för språket. Har du inte ordet i munnen så har du kanske det i handen eller på pappret. Om nu nätverket är informerat och får i uppgift att använda enkla tecken i sin kommunikation med barnet eller när morfar hänger med barnbarnet så kanske de kan lägga pussel eller memory med ordbilder som är aktuella för stunden. Kanske damen i affären skulle kunna lära sig tecknen för de lägsta siffrorna, ett persontecken (dvs att varje individ har ett eget tecken som symbol för sitt namn) till farbrorn och farbrorns hund osv.

Om man sedan tittar på skolan. Vad handlar det om i de olika ämnena just nu? Pratar man om världsreligioner och olika form på vatten? Färgerna på engelska eller subtraktion? Vad kommer härnäst? Hur kan vi förbereda barnet för att hänga med i skolans läroplan, vara steget före och till sist har vi ett barn som sitter i ett klassrum och vet vad lektionen kommer att handla om eftersom hen redan har fått ta del av detta i olika former. Hen är delaktig och lyckas, identiteten och självständigheten stärks. Det bästa av allt är att det skapar en sk win win situation. Alla i nätverket bidrar, gör en insats, lär sig något, utvecklas (listan kan bli lång) och känner att de behövs.

Teckenspråk, TAKK

I dag har man kommit så långt att man i flertalet kommuner, bl.a. min egen, erbjuder pedagoger och förskolepersonal teckenspråk som stöd, tecken som alternativ och kompletterande kommunikation, TAKK. Detta är ett viktigt hjälpmedel när man vill förtydliga kommunikation. Många barn behöver stöd och förtydligande och om man får med sig TAKK från tidig ålder ges barnet en annan trygghet och erbjuds alternativ till det vanliga orala språket som ofta inte är helt utan problem. En annan aspekt är att personalen slipper otacksamma försök att överrösta en grupp barn som är i full gång eller om det handlar om stora avstånd till den du ska kommunicera med.

Tyvärr har jag upptäckt att man i skolans värld har lite svårt för att använda teckenspråk som hjälpmedel. Man tar till det om det finns uttalade behov i barngruppen, men varför inte ta för vana att ha det i sitt kroppsspråk när man jobbar? Om vi nu talar om tex en grupp barn på en förskola så är det i alla fall en sak du kan vara säker på, och det är att gruppen består av olika individer som har olika förutsättningar till verbal kommunikation. För att förekomma, använd TAKK och du har redan nu erbjudit barnen fantastiska möjligheter.

En annan viktig sak är tex hur man närmar sig läs- och skrivarbetet. Vi är så snabba med att dra slutsatsen att det är lättast att lära sig läsa med hjälp av versaler. SKRIVER JAG MED VERSALER HAR ALLA ORDEN SAMMA FORM, men använder jag små bokstäver dvs gemener får varje ord en egen form och jag lär mig läsa genom ”ordbilder” (jämför LTG-metoden). Även om jag inte riktigt kan läsa som mina kompisar så är det en väg om jag kan lyckas avläsa ordet genom ordens form. Om man dessutom färgkodar orden enligt grammatikens regler och låter substantiv vara röda och verben blå i respektive former som triangel, cirkel och kvadrat så får barnet grammatiken och geometriska former på köpet. Allt detta kan förberedas genom att ligga steget före i förberedelsen. Genom ett mindset kan man planera och förbereda barnet på vad som komma skall långt innan tex grammatiken dyker upp i skolan.

Det inger en säkerhet och ett självförtroende till barnet där hen får en stadig grund att stå på. Vi har också den tydliga planeringen. Jag tror och menar att det är viktigt för alla och då framför allt barn att vara förberedda inför vad som komma skall. Man understryker det hela tiden i den sk funkisvärlden, men jag vill påstå att detta är precis det som alla behöver, och framförallt barn. Har man framförhållning blir man trygg och läget blir överskådligt istället för det motsatta dvs att överraskning och känslan av att inte ha styr på läget och på vad som komma skall skapar osäkerhet och dåligt självförtroende.

Idag efterfrågas ett samarbete mellan skola och familj där det förväntas att föräldrar till barnen tar större del än tidigare och engagerar sig i skolgången. När det kommer till karlstadmodellen så är det just här som det största förberedande arbetet ligger. Det gäller att pedagogen i god tid planerar hur det ska se ut i månader framöver så att familj och resten av nätverket får en chans att förbereda.

Referenser

http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/elever-har-ratt-till-stod-1.126409, s Sonja Svensson Höstfält: Specialpedagogik 1

https://www.spsm.se/stod/rattigheter-lagar-och-rattigheter/rattigheter-for-personer-med-funktionsnedsattning/,

http://www.karlstadmodellen.se/

I ensamhetens namn (vilken härlig människa du är)

När pandemin bröt ut var det så många som stod totalt ensamma. Ensamma var de kanske tidigare också men nu blev det så definitivt, när man helt plötsligt inte skulle ha fysisk kontakt med andra människor. Jag tänkte mycket på vad det kunde betyda. Bara att hälsa och känna en annans värme genom ett handslag eller värmen utstrålas och som kommer från den du sitter nära på bussen . Att känna doften eller utandningen från en annan. Att där måste finnas en enorm saknad efter något som vi tagit för givet. En saknad efter människor varande i ens närhet. Vår filterfria dotter gav mig en innerlig kram som bara hon kan ge och så satte hon ord på det. -Vilken härlig människa du är!

Det handlade inte om att jag var hennes mamma utan om att jag var en människa och hon njöt av att känna av den mänskliga kontakten man får av just den värme och tyngd som en annan kropp kan utstråla. Hennes pappa bukar säga att få en kram av henne det är som att tanka, få nyladdade batterier helt enkelt.

Idag är vi i princip tillbaka i det gamla med handslag och kramar men erfarenheten gör att tanken ändå skaver. Jätte många människor är ju faktiskt ensamma alltid ändå. Människor som inte har anhöriga eller nära band. Människor som inte får vara med och bli inkluderade.

Att få lov att ha någon i sin närhet som faktiskt ser och hör dig och intresserar sig för hur du mår och vill höra dina tankar är inte självklart. Inte heller utan pandemi. När ensamheten inte är självvald är den bottenlös men ändå känner jag att idag får du lov sitta bredvid någon annan och känna närvaro och värme trots att du egentligen är ensam.

Vad är ”normal” mat?

Jag och min man vill att våra barn ska få en ny norm kring mat. Att inte en måltid ska cirkla kring tex pasta och ris. Genom att helt enkelt ta bort det så, måste vi äta mer grönsaker vilket ungarna också gör. Det har blivit normalt. Däremot ligger problemet utanför vårt hem. Vi har kommit så långt att grabbarna som idag är 18 och snart 11 väljer själva att äta så näringstät som möjligt. De vet allt om orsak och konsekvens och det är skönt att se hur ointressant pasta och bröd blir när man vet hur dåligt man mår av det.

Vi har en dag per månad då vi ”äter som folk”. Detta gör vi för att ruska om och inte minst påminna oss om hur det känns. Dessutom är det den dagen vi kan hänvisa till när vi snackar om sådant som kommer upp på vägen. Det kan vara allt från korv med bröd till prinsesstårta. Denna dag i månaden kan tex se ut så här: Mackor till frukost, pasta till lunch och som sist när det blev köttfärslimpa med potatis och lingonsylt. Alla är svullna , dästa, trötta och dessutom börjar vi gräla strax efter frukost (den slår aldrig fel) eftersom vi alla har så kort stubin redan där. Visst grälar vi annars också men inte på samma sätt och i normala fall har vi mer överskott till dessa diskussioner.

Killarna vet och Doris vet. Killarna kan komma vidare ut i livet och göra sina val och samtidigt veta hur de ska göra för att må som bäst i kropp och själ. Doris kan veta hur mycket som helst men kommer att vara mycket hänvisad till andras goda vilja och den norm som är i samhället.

Och vad är då normen? Jag tror att normen är falukorv( 25%) och potatismos (50%) med lite gurka, tomatklyftor och ketchup för resten. Att det skulle vara en tallrik som faktiskt skulle anses som normal. Frukosten kanske består av en grovmacka i bästa fall med leverpastej och gurka och kanske ett glas jos. Fika är är ju gott och det vill vi ha. Kanelbullen slinker ner och snart är det dags för middag. Två lagade mål om dagen är ju ypperligt men det ska vara ett lite lättare mål så då kan vi kanske plocka fram den där en gång uppvärmda gamla pastan från igår och en härlig sk pastasallad. 85% pasta och resten grönsaker och tonfisk.

Det här skulle enligt normen vara helt ok, men för Doris skulle det vara skit. Hon skulle förlora i allt. Kognitiv funktion, tarmfunktionen skulle lägga av, huden skulle få tillbaka eksem och blemmor, hon skulle svullna upp och tröttheten skulle ta över helt. Hennes framtid blir kanske i ett gruppboende där maten styrs av normen (ja, jag vet att det är livsmedelsverkets rekommendationer man går efter och lutar sig mot, men de ger jag verkligen inte mycket för, för det är inte något som är anpassat till dagens portioner och färdiga produkter) och där har vi problemet. Det är detta som är anledningen till att jag skriver om mat. Jag vill att vi ska hjälpa varandra och våra barn till att fokusera på näring och god mat och att sätta fokus på det som är nödvändigt och på det som vi faktiskt inte behöver alls.

Grönsaksutmaning

Jag lyssnar gärna på podcasts och för ett tag sedan lyssnade jag på Holistisks hälsa kommer inifrån som denna gången handlade om antioxidanter. Antioxidanter skyddar kroppens celler mot fria radikaler och eftersom de flesta antioxidanter är vitaminer och mineraler är det vettigt att öka intaget och variationen på det ”gröna”. Fria radikaler är en biprodukt som bildas när vi bränner syre och utan antioxidanter hade syret fungerat som ett toxin. Genom att äta näringsrikt skyddar vi helt enkelt celler mot oxidativt stress.

I podcasten tipsades det om att försöka uppnå 20 olika sorters grönsaker och bär på en vecka. Nu vet jag att vi är duktiga på att äta grönsaker hela familjen men tjugo olika grönsaksvarianter kanske skulle bli svårt. (Det blir ju automatiskt mycket grönsaker om man redan äter mat som är fri från socker, spannmål, potatis ris osv eftersom de har så stor roll i på en ”normal” kosthållning).

Våra barn antog utmaningen med en skön entusiasm och nu jäklar var det upp till bevis. Må bäste man eller kvinna vinna. Barnens pappa och jag rivstartade med ett krogbesök över lunchen och fick där en suverän sallad som var full med allt möjligt fräscht och spännande. Vi ledde i i två dagar tillsammans men sedan drog han ifrån mig. Ungarna kom tätt efter mig som låg på andra plats dag tre. Sedan axade vår elvaåring som smög in på andra plats och på delad tredje plats kom jag och den minsta tonåringen i familjen. Min man vann och det gjorde han hur elegant som helst men vi andra kom flåsande direkt efter och konstatera att det faktiskt inte var särskilt svårt. Utmaningen passade alla fint och satte fokus på rätt plats dvs att variera och våga testa nytt för att få i sig så varierat och näringstät käk som möjligt.

Den stora tonåringen i familjen missade starten och valde att inte deltaga. Helt ok! Han är en grym grönsakstuggare när allt kommer omkring.

Sov gott!

Sov gott!

Vi har basala behov och ett av dem är den så oerhört underskattade sömnen. Sömnen som man kanske tar för given och sömnen som ibland inte kan hinner få. När vi fick barn så fanns det något som bara skulle fungera och det var just sömnen. Om jag skulle kunna åka iväg för att jobba var det absolut nödvändigt att sömnen fungerade för den lille prutten. Jag vill alltid hitta smarta lösningar på allt och efter rejäla sökningar hamnade jag i Anna Wahlgrens Barnabok. Denna kom att bli vår bibel i flera år. En enorm hjälp men då anade jag inte att det var ett så lättantändligt ämne. I vilket fall som helst så investerade vi i en gammal Emmaljungavagn av den danska modellen. I Danmark använder man dessa stora modeller och så sover barnen ute i sin vagn i största möjligaste mån. Jag köpte den på ”Den blå Avis”, Danmarks motsvarighet till Blocket. Jag gav några hundralappar för den och bytte mina slantar mot vidundret på Helsingörs station. Vagnen var som en enorm skuta och väl hemma ställlde vi den på förstukvisten. Jag antar att anledningen till att vi inte har sådana vagnar i Sverige är för att vi hela tiden ska ha in vagnen i bilen. Vi förflyttar oss helt enkelt på ett annat sätt här så klart.

Ungen skulle sova på magen och på fasta tider. Ute i vagnen på dagen och i sin säng om natten och tänk, det gick galant. Jag tror att eftersom vi aldrig tvekade en sekund så var det bara så det var och höll vi bara tiden så gick det hela som smort. Den största vinsten var att vi kunde disponera och använda vår tid effektivt eftersom vi visste när ungen sov…… på minuten. Det bästa med den ”överblivna tiden” var att vi föräldrar kunde prata med varandra. Vi enades om hur vi ville ha det, hur vi skulle förhålla oss, göra, hantera, agera…..

För att undvika känslosvallande diskussioner undvek vi att prata med andra om AW och hennes metoder. Vi var enormt stolta över att vi fick det hela till att fungera och och grabben sov tryggt i sin säng. På magen. OMG! Även idag sätter vi som familj sömnen högt på listan av icke föhandlingsbara ting och det fungerar fint. Ungarna håller helt enkelt en god sömnhygien och vi hoppas att detta är något de har med sig in vuxenlivet.

Nu i efterhand ser vi tillbaka på småbarnstiden och tänker att vi gjorde ett hästjobb men samtidigt var det en enormt välinvesterad kraft och till syvende och sist är det så kort tid vi får lov att rå om våra barn på det sättet och man vill servera de bästa möjligheterna de kan få så att de kan vara sitt bästa jag efter sina förutsättningar. Om man bara ser till sig själv så kan man lätt konstatera att utan sömn fungerar vi helt enkelt inte och då checkar huvudet ut. Jag fick aldrig riktigt klart för mig vad som var så oerhört provocerande. Var det att AW är en stark och excentrisk kvinna, att barnen skulle sova på magen eller var det helt enkelt för att sömnen sattes högre på prioriteringslistan än underhållning, flexibilitet och High life? I vilket fall som helst användes den stora danska vagnen till tre barn som sov på magen. Sedan fick vagnen flytta upp till Skellefteå och jag hoppas och tror att någon har glädje av den än idag.

Mannens müsli

Du behöver detta lite på en höft

• 8 dl havregryn

• 4 dl rågflingor

• 1 dl solrosfrön

• 1 dl pumpakärnor

• 1 dl kokosflarn

• 1 dl chiafrön

• 1 dl linfrö

• 3 dl nötter. (Denna gången tog jag cashewnötter och pistage)

• 3 dl vatten

• ¾ dl avocadoolja

• 3 msk honung om man vill helige sötma

Sätt ugnen på 225 grader. Blanda samtliga ingredienser ordentligt i en skål och sprid sedan ut muslin på en ugnsplåt. In med plåten i ugnen och låt den stå inne i ca 30 minuter. Var 10e minut rör du om i plåten så att det inte blir fuktiga klumpar. Därefter sätter du ugnen på varmluft och sänker temperaturen till 50 grader och efter en kvart är muslin klar att avnjutas.

God helg!

Vad tankar du din kropp med?

Vi i vår familj har sedan ett par år tillbaka valt att lägga om vår kost. Vi har tex tagit bort spannmål och socker och istället försökt att satsa på så näringstät och sund mat som möjligt. I familjen fick alla olika resultat lite beroende på individ och vi kom snabbt fram till att det inte fanns mer än praktiska nackdelar som skulle justeras. Våra grabbar kunde snabbt överskåda helheten och gjorde därigenom kloka nyttiga val men vår dotter var naturligtvis hänvisad till andras goda vilja. Dels i skolan men också privat i de sociala sammanhangen.

Vi föräldrar kunde också snabbt konstatera att vi behövde någon form av läkarintyg för att hon skulle få tillgång till rätt kost och den näring som gjorde att hon blev så mycket mer skärpt, snabb och pigg. Den inflammationsdämpande kosten som gav henne initiativet kring nya samtalsämnen runt matbordet. Den hälsosamma mat som gav henne en mage som tidigare, ärligt talat fungerat uselt i hela hennes liv. Vi hade stoppat i henne diverse märkliga produkter för att skapa flow i magen, glatt påhejade av vården. Vi hade smort in henne med krämer som varit mer eller mindre kladdiga och berikade med kortison och vi hade kört mil med rullstol eftersom hon inte hade styrka, energi och överskott till att hänga med oss andra ens på minsta promenad. Vi försökte med läkaren på vårdcentralen men eftersom Doris inte har ”genen” för celiaki eller någon annan påvisad allergi var det tvärstopp.

Efter mycket lurande och tankeverksamhet så kom vi föräldrar fram till att vi behövde någon form av bevis som inte bara visade resultatet som vi märkte och såg i vår familjevardag. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att kontakta en funktionsmedicinsk läkare som tänker orsak istället för på att bota symtom.

Hos den nya läkaren skulle det tas blodprov som var så ”brett” att det visade på hennes reaktion på i princip all mat. Grejen var bara att Doris största problem redan var åtgärdade med hjälp av maten så då blev vi tvungna att provocera henne med tex vetemjöl under några veckor. Prover gjordes och då fick vi svar på att hon har en hel del överkänslighet mot bland annat glutenprotein, mjölkprotein, ägg för att bara nämna något. Även om vi sanerat kosten helt som vi trodde så hade använde vi fortfarande ägg och mejeriprodukter, såsom grädde och smör. När vi väl tagit bort även detta försvann hudproblemenen som var kvar i princip helt.

Vilken slutsats ska vi dra här? Ja, vi går ”all in” och detta är kanske provocerande för många men som Doris pappa säger -”Tankar du din bil med hälften vatten och hälften bensin?”

Hjärtoperation och våfflor

Jag har bevakat, vakat och vaktat och känt mig oerhört maktlös när jag var tvungen att lämna henne ifrån mig för operation och jag upplevde för första gången i mitt liv att någon som är en så stark personlighet och som gör stort intryck på de flesta hon möter nu bara var en kropp som skulle repareras. Som ett objekt liksom. Och jag, jag skulle bara gå och lämna över henne till dessa främmande proffs. Det var så emot min instinkt men jag gick ut i solen och hängde som ett fladdrande lakan på tork. Huvudet fullt och tomt på samma gång och det skiftade lika ofta som vinden slet i lakanet.

Två timmar senare kom samtalet som bekräftade att det hela var över. Det hade gått jättebra och dottern låg på “uppvaket”. Jag satt bredvid henne och följde med henne in i vaket tillstånd, vi sändes tillbaka till avdelningen, natten kom, natten gick och vi åkte hem. Allt detta på nolltid. Hon dansade in på sjukhuset och valsade ut igen kort tid efter som om inget hade hänt. En hjärtoperation! Helt otroligt!

När vi kom hem kände tösabiten att hon faktiskt hade befogenhet att ha diverse önskemål och ett av de var att det skulle serveras våfflor till fika. Så klart!

Våfflor med bär och kokos

Till 8 små våffelhjärtan eller två stora våfflor

• 1 ägg

• 1 dl riven mozarella

• 2 msk mandelmjöl

• ½ tsk psyllium husk

• ¼ tsk bakpulver

• Ca 20g hackad 90% choklad

• Sötströ att pudra över vid servering

Häll alla ingredienser utom sötströ i en liten bunke. Blanda ordentligt med en gaffel och klicka sedan ut smeten i ett våffeljärn. Grädda och servera med bär,nötter eller kanske lite grädde. Lätt som en plätt eller våffla!

World Down Syndrome Day

Den 21a dagen i den 3e månaden på året firar vi World Down Syndrome Day och hemma hos mig har vi gör vi det nu för trettonde gången. Under denna dag vill vi försöka synliggöra dessa personer som och visa på allas lika värde och rätt till lik- och olikheter. I år vill vi passa på att dela ett litet projekt som vår dotter hade i julas, nämligen att på “svenskan” i skolan göra ett eget vinterprat. Efter mycket lyssnande på inte minst Olof Wretling gjorde Doris sitt egna manus och låtval därtill. Här är resultatet och vi önskar mycket nöje!

Du kan se videon här!

Hormonellt katastrofområde

Herregud, vad är det som händer med mig? 

Helt plötsligt kom det bara… Dessa vallningar. Klimakteriet! 

Det var väl varken farligt eller särskilt oväntat egentligen, men helt plötsligt kände jag inte igen min kropp. Jag svettades och svettades ännu mer och mitt fokus blev konstant kidnappat av dessa stunder där jag höll på att smälta ner alldeles. Jag var 49 år, investerade i solfjäder och var mycket irriterad. Alla har vi hört talas om hur det bara händer helt plötsligt. Det kommer och vi ska igenom det och det enda vi kan göra är att ta hormoner och kan vi leva vidare som om inget hade hänt. Det sägs att förfarandets längd, start och kraft går i arv så jag passade på att förhöra mig hos min mamma när hon var i absoluta sluttampen av livet. Hon tittade väldigt förvånat på mig och sa något i stil med att det hade hon inte en blekaste aning om med tanke på alla hormonplåster som hon gjort gång på. När jag tänkte på det i efterhand gjorde det mig faktiskt lite ledsen att hon inte visste för någonstans är det ju något som händer och sker i kroppen som hon missade. Jag tänker att det är ju bara denna gång jag får veta och uppleva det. Kanske en del tycker att det är dumt och korkat men jag vill gärna ”uppleva” min kropp hela vägen. Det är denna kropp jag har och i den lever jag. Så mycket tid har susat förbi där jag inte registrerat vad som hänt men nu får det vara slut med det. Nä, inga hormoner skulle jag ha och jag bestämde mig för att själv ta tag i saken.

Det kunde inte vara riktigt att jag skulle hamna i denna situation som vallningar, trötthet och torrhet (Ja, jag var ju helt enkelt ett hormonellt katastrofområde) i ett och inte ha en chans att påverka utan att ta hjälp av hormoner ute ifrån. Hur tänkte jag då här? Varför skulle jag nu inte göra det om jag nu tyckte att det var så besvärligt? Tja, det var kanske tanken på att skjuta på problemet som jag ogillade eller var det helt enkelt så att jag inte ville att någon skulle profitera på mitt tillstånd utan att jag försökt påverka själv.

Mitt sökande började och jag kunde konstatera det var inte imponerande många böcker jag hittade i ämnet, konstigt nog. Min situation var knappast unik och råden om att ta hjälp av hormoner var fler än alternativen. Till slut hittade jag faktiskt lösningen på mitt nattduksbord i en hög med böcker som jag hade på vänt. Jag hade fått boken av min man nästan ett år tidigare men hade inte valt att läsa den förrän nu. Boken Hälsorevolutionen av Maria Borelius blev mitt, liksom för många andra startskott och inspiration. I den läste jag om hur man genom att satsa på antiinflammatorisk kost kan dämpa klimakteriesymptom. Nu jäklar!

Jag hade nosat på antiinflammatorisk kost tidigare men jag hade också känt att det var lite oöverskådligt och tungt. På något sätt var jag nu så trött på min situation att jag satsade 14 dagar för att se om det kunde ge resultat. 2 veckor är ju ändå något som är begränsat och jag hade ett tydligt mål med mina ansträngningar. Sagt och gjort, i augusti 2019 startade jag för att se om jag kunde förändra min svettiga tillvaro och mitt mående med hjälp av förändrad kost.

Jag har alltid varit väldigt målinriktad och när jag väl har bestämt mig så är jag ganska svår att stoppa. Jag började helt enkelt med att fokusera på vad jag skulle äta i stället för att lura på vad jag inte kunde äta. Jag skulle hålla det så enkelt som möjligt och inte krångla till det med en massa nya recept. Ok, fram med bra protein, bra fett och schyssta kolhydrater. Jag hade ett favoritrecept som jag använde mig av som en slags förebild.

Förebildslax med koriander och avokado

Förebildslax

• En fin bit lax

• Olivolja 

• En klyfta vitlök 

• Paprikapulver

Sätt ugnen på 200 grader och lägg laxbitarna i en ugnsfast form. Häll på olivolja och pressa över vitlöksklyftan för att därefter krydda med paprikapulvret. In i ugnen med laxen ca 25 min

• En kruka koriander

• En avokado

• En halv rödlök

• Olivolja

• En pressad lime

• Flingsalt

Hacka koriandern grovt och lägg i en skål. Gröp ur och skär avokadon i bitar. Strimla rödlöken och blanda allt försiktigt med limesaften och olivoljan. Strö över flingsalt .

Dessa två veckor bestod frukosten alla dagar av ägg i någon form i sällskap av sallad med fett i form av olivolja.  Kanske lite tråkigt men här var det inte fantasin som var viktig utan att jag skulle genomföra mitt projekt och att jag förhoppningsvis skulle känna mig mer balanserad. Jag mådde rätt dåligt de första dagarna. Rastlös, sur och otillfredsställd. Väl inne på fjärde dagen kände jag mig mycket bättre. Mitt annars så starka sötsug försvann och det blev med ens mycket lättare att hålla rak kurs.  Vid detta laget kände jag att dessa två veckor inte skulle bli något problem. Maten var enkel men god, faktiskt.

Jag har en historia som så många andra där jag har försökt att hålla igen av olika skäl. Då har jag alltid blivit i det närmaste blivit fixerad av mat och dessutom upplevt en konstant hunger. Nu var det plötsligt något annat. Kanske var det för att min målsättning var en annan denna gång. Det var inte viktnedgång jag var ute efter utan jag ville må bättre rent allmänt och då inte minst försöka göra något åt klimakteriesymptomen. Om jag sedan skulle gå ner ett par kilo eller två på köpet hade det bara varit välkommet.

När jag efter genomförandet av min testperiod av inflammationssänkande intag var jag förbluffad. Mina svettiga nätter och stunder där jag hölls som gisslan av mina värmevallningar var nu i princip obefintliga och i stället kände jag mig piggare och gladare än på väldigt länge. Jag var av med sötsug och hunger. För första gången med alla matvarianter och dieter så kände jag att här vill jag vara. Jag vill vara här och känna mig mätt, nöjd och ha möjlighet att tänka på andra saker än vad min kropp skrek åt mig. – Jag är hungrig! -Jag svettas! -Jag håller på att krypa ur mitt skinn!

Det här var verkligen något jag ville göra. Sagt och gjort. Det har varit min livsstil sedan dess och jag ångrade inte det en sekund. Tvärtom, när jag inte håller mig borta från de triggers som gör att jag ångar i gång så är det verkligen inte värt det. Därför blev det en livsstil som jag har kommit att anamma.

Egentligen är det ju hur självklart som helst. Om ditt bränsle är infamationsframkallande så mår du inte bra. Tar du bort den typen av mat så är det lättare för kroppen att kappera. 

Olika faser igenom åren har varit olika och de har avlöst varandra och sett väldigt varierande ut beroende på tid och plats i livet. I dag måste jag säga att jag tvivlar på den självklara odödlighetsattityd som jag en gång hade och är därigenom mer försiktig. Nu för tiden vågar jag knappt gå i skogen med dubbelslipade glasögon eftersom jag är rädd att falla. Men å andra sidan behövde jag inte dubbelslipning när jag var yngre.

Att få ett barn som inte är som alla andra

Vi har tre barn tillsammans, min man och jag. Tre helt perfekta barn faktiskt. Den äldsta föddes 2004 och kom ut efter igångsättning. Han var stark och vaken så vitt vi nykläckta föräldrar kunde se. Sju år senare föddes vår yngsta. Lika kraftfull och livlig som den första fast kanske lite mer högljudd. Vårt mellersta barn däremot kom tyst och försynt vid midsommar 2008 och med henne kom en för oss föräldrar en alldeles speciell och ny roll som vi aldrig hade föreställt oss hur den kunde vara. Vår lilla tös hade de lite sneda ögonen, den låga muskeltonus, den tydliga fyrfingerfåra i händer och på fötter som är så typiska för de personer som har en extra kromosom på det 21a kromosomparet i alla celler i sin kropp. Vår dotter föddes med Downs syndrom. Jag såg det direkt men det var inte helt självklart för personalen på BB. Kanske är det så att man helst ska låta föräldrarna finna ut av det själva innan man talar om att något är annorlunda. Att den processen är viktig. Jag skulle i alla fall kunna tänka mig det.

När man står inför det fakta att detta kommer att bli en annorlunda resa så svindlar det. Man står där med sitt nyfödda barn och ser trassel hela vägen och så bekymrar man sig för hennes liv som 50-åring på hennes allra första födelsedag. Så svag och trött hon var…. Och vi var med ens funkisföräldrar med allt vad nu det skulle innebära. Där och då sköljde en sorg över oss. En sorg över det barn som inte var det barn vi trott.

Någonstans var vi tvungna att ta oss igenom det där året då alla högtider och säsonger ska passera innan man kommer vidare och ser framåt för att komma fram till att -Jo, det var precis detta barnet vi skulle ha. Inget annat barn. Så klart! Man inser någonstans att det går att leva så här också. Det blev inte som vi tänkt men det blev något annat och vill jag bara säga att det inte alls varit så dumt.

Nu många år efter ser jag den enorma fördelen med att hon har en synlig funktionsvariation. Förväntningarna på hennes förmågor har varit låga från andras håll och eftersom man direkt kunde se att hon var annorlunda så blev ”kraven” från omgivningen också på en annan nivå. I detta är jag väldigt kluven för att idag så känner jag att det kravlösa vårdandet blir en ursäkt för felprioriterade pengar och resurser. Däremot så har vi som har turen att stå tätt intill aldrig tvivlat på hennes utvecklingspotential. Tvärtom! Det är inte vår uppgift att begränsa henne utan att stötta i utveckling och se till att hon får lov att nå sin fulla potential och det enda som egentligen stoppar hennes framfart är de fördomar som finns. Fördomar som man tror är välmening men som egentligen sätter upp spärrar för framtiden.

Kostomläggning och att byta spår

När vi bestämde oss för att prova att ta bort insulinhöjande för att istället satsa på inflammationsdämpande mat för barnen gällde det att sälja in konceptet ordentligt. Två veckor skulle avsättas och därefter skulle det utvärderas. Ungarna sa “ja” och vi körde på med allt som kunde vara attraktivt och näringstätt. Det var faktiskt oväntat lätt. Vi klargjorde våra intentioner om att vi skulle försöka öka familjens välmående och vi skulle se om och vilka fördelar vi kunde uppnå. Både min familj och jag hade fått olika hälsoresultat och fördelar, så att vi var naturligtvis väldigt nyfikna på vad en kostomläggning för vart och ett av våra tre barn skulle medföra. Ett av de recepten som ungarna köpte med hull och hår var detta. Italienska köttbullar som kan göras i förväg och förvaras i kyl eller frys.

Italienska köttbullar

• En klick smör eller ghee till stekning

• Ett knappt kg blandfärs

• 2 msk hackad persilja

• 2 dl riven parmesan

• 1 dl mandelmjöl

• 2 ägg

• 1 tsk salt

• 0,25 tsk svartpeppar

• 0,25 tsk vitlökspulver

• 1 tsk lökpulver

• 1 msk hackad oregano

Blanda alla ingredienser och rulla dina köttbullar. Personligen har jag skaffat mig en glasskopa så att alla köttbullarna blir i ungefär samma storlek. Stek sedan dem i en stekpanna med en klick smör eller ghee för att därefter lägga dem i en ugnsfast form som gärna är lite djup eftersom det blir rätt mycket vätska i sluttampen.

• 2 dl sockerfri marinara sås

• 150 g mozarella

Skär mozarellan i bitar och lägg ut på köttbullarna. Skeda därefter ut marinara såsen över hela härligheten. Hit kan man förbereda. Nu återstår bara 25 minuter i en ugn som är satt på 200 grader. Servera sedan med tunt strimlad vitkål som har stekts i smör, ruccolasallad och gurkstavar. (Skulle man sedan vilja ha ett glas vin tillstå rekommenderar jag ett glas chianti med hög syra för att fånga upp tomatsåsen och ruccolan)

Smaklig måltid!