Det var egentligen Doris som skulle berätta .
Jag hade tänkt att vi skulle prata lite om Karlstadmodellen, hur vi arbetade med den när hon var liten och vad hon minns frånm den tiden.
Men som så ofta när jag börjar prata om något som ligger mig varmt om hjärtat blev det visst jag som stod för större delen av samtal.et.
Och kanske är det inte så konstigt för det här är något som betytt väldigt mycket för oss.
När språket kanske inte kommer av sig självt.
När Doris var liten hade hon inte samma förutsättningar att utveckla sitt tal som många andra barn. Vi behövde hitta andra vägar. Andra sätt att kommunicera och andra sätt att ge henne möjlighet att utveckla sitt språk.
Vi bör5jade tidigt använda tecken. Doris hade språket i händerna och i öronen innan hon fullt kunde utrycka sig fullt ut med munnen. Men ville förstås hjälpa henne vidare. Det var då Karlstadmodellen kom in i våra liv. ,
Tecken, ljud, färger och former
Jag minns hur vi arbetade med olika ljud och rörelser i munnen. Hur vi tränade, upprepade och försökte göra språket begripligt och tillgängligt.
Så småningom kom också korten. Olika färger och former representerade olika delar av språket. Doris lärde sig att känna igen mönster och grammatiska strukturer och kunde använda korten som stöd för att läsa och bygga meningar.
Det låter kanske lite tekniskt när man beskriver i efterhand, men för oss blev det ett sätt att göra något väldigt svårt mer konkret. Det fanns helt enkelt en tanke bakom det vi gjorde och framför allt fanns det någon som kunde visa oss hur.
Att få hjälp att hjälpa sitt barn under den här tiden var vår handledare.
En av de allra viktigaste personerna under den här tiden var vår handledare. Vi fick inte bara instruktioner om vad Doris skulle träna på. Vi ficick hjälp att förstå hur vi kunde arbeta, hur vi kunde tänka och hur vi kunde stötta hennes utveckling. Det gjorde stor skullnad för oss föräldrar. Vi var inte språkexperter. Vi var mamma och pappa som ville ge vår dotter så bra möjligheter som möjligt.
Det var också värdefullt att arbetet inte bara stannande hemma. Pedagoger och andra omkring Doris var delaktiga och vi fick en gemensam riktning.
Från tecken och kort till egna ord
Doris lärde sig tidigt att läsa och skriva. Men jag vet vad Karlstadmodellen och den handledning vi fick betydde för oss. Vi fick
Jag minns särskilt hur hon läste böcker. Inte bara orden på sidan, utan med inlevelse. Hon förstod vad hon läste.
Idag har hon ett rikt ordförråd, humor och gott om egna formuleringar. Det betyder inte att allt alltid är enkelt och det betyder inte att vi kan säga exsakt vilken del av utvecklingen som beror på vad.
Vi fick redskap. Vi fick struktur. Vi fick stöd att arbeta vidare. Doris fick möjlighet att utveckla sitt språk på sina villkor.
Och vad tycker Doris själv?
Tja, det försöker jag förstås ta reda påi vårt samtal. Efter att ha pratat länge om alla dessa år frågar jag vad hon egentligen tycker om Karlstadmodellen. Hon har förstås ingen särskild åsikt alls så vi får ta till vår gamla klassiker: Hiss eller diss? Då blir det till slut hiss. Och där har vi Doris. Ingen högtidlig sammanfattning. Inget behov av att säga det jag kanske hade hoppats på att få höra. Bara hennes egna svar.
Något jag gärna vill föra vidareutan för att alla förtjänar möjligheten
När jag ser tillbaka är jag framförallt tacksam över att vi fick hjälp av någon som verkligen kunde sitt område och som gav oss verktyg att arbeta med.
Jag önskar att fler familjer fick möjlighet att upptäcka vad ett genomtänkt språkstöd kan innebära. Inte för att alla barn är lika eller för att en metod passar alla på samma sätt utanför att alla förtjänar möjligheten att utveckla sin kommunikation med stöd utifrån sina egna förutsättningar.
Och kanske är det just det som är det viktigaste i hela berättelsen. Att ge någon möjlighet att uttrycka sig.
Se hela vårt samtal om Karlstadmodellen i Världen enligt Doris